Böcker A-Ö: S

Jag fortsätter med femte bokstaven för att hinna ikapp:

Författare på S: Simone de Beauvoir. Eftersom jag började med förnamnet får jag fortsätta så, och det gör ju inte ont när man har en favorit att tillgå. När de andra gick till Morrissons grav på studieresan till Paris gick jag till en annan, mindre välbesökt kyrkogård.

Bok på S: Sushi för nybörjare, av Marian Keyes. Att dissa chicklitt är att dissa tjejer. Att hylla DÅLIG chicklitt är att dissa tjejer. Jag tycker att Keyes gör det bra och eftersom Sushi.. var min inkörsport får den representera henne.

Litterär karaktär på S: Snusmumriken så klart! Egentligen har jag min egen lilla utmaning (att bara nämna kvinnor i min A-Ö) men jag godkänner snusmumriken för att jag 1, inte gillar snorkfröken något vidare, 2, avgudar Tove Jansson.

The Unbearable Lightness of Scones

En ny 44 Scotland Street-roman
av Alexander McCall Smith

Jag följer tre av McCall Smiths serier med stor behållning. Det är bara von Igelfeld-serien jag inte fastnat för (ännu). För mig är serier av böcker som lösgodis man själv plockat ihop; man vet vad man får, man vet att man gillar det, och variationen är begränsad. Behöver jag säga att jag är tokig i lösgodis?

Jag kom, som de flesta andra, på banan via Precious Ramotswe och hennes detektivbyrå, men har märkt att de två skotska serierna passar min sinnestämning bättre. Jag har föräldrar som arbetat i olika delar av Afrika under större delen av mitt liv, men har själv ”bara” varit i värdsdelen vid två tillfällen och aldrig då i Botswana. Jag läser inte böckerna för att ”resa i sinnet” (jag har hört att turister som kommer till Botswana blir väldigt besvikna, för övrigt) men för att jag gillar det eftertänksamma, vardagsfilosofiska och självklara. Har hört åsikter om såväl rasism som gubberi – klart en vit man som har en svart kvinna som huvudroll får det mot sig – men jag köper det inte. Det finns en kärlek, och en idé om mänskligheten och den nationella identiteten som gör att jag tycker att det är svårt att fördömma på det sättet. Eller, rättare sagt, om man gör det får man nog dra de skotska serierna över samma kam.

Så, alltså, The Unbearable Lightness of Scones:

Den som inte har läst de tidigare böckerna i serien behöver veta att 44 Scotland Street började som en serie i The Scotsman. En klassisk tidningsföljetong med ett avsnitt om dagen (tror jag) där vi följer personerna i ett bostadshus i centrala Edinburgh. Det är konstnären, vetenskapskvinnan, den intellektuella mamman och hennes hunsade men oerhört intelligenta son, konsthandlaren och några till.

Egentligen kan jag inte påstå att jag är särskilt intresserad av några av personerna, och deras personliga ”äventyr” är ofta banala. Ändå – eller just därför – fortsätter jag läsa, och fortsätter jag att förhandsboka böckerna när de kommer. Det är som om det handlar om mina grannar, och trots att jag inte tycker om dem allihopa lever jag mitt liv med dem.

Vad tycker du om McCall Smith?