De modlösa

Av John Lapidus

Den här boken kom ut igår,

och jag hade så klart tänkt recensera den till dess,

men livet som småbarnsförälder ni vet…

 

Om författaren läser ni här, så kan jag börja med att berätta att baksidestexten verkligen fick mig intresserad av den här boken. Båda mina föräldrar jobbar med – och ofta i – länder som varit och är mycket beroende av bistånd, och en bok om det politiska spelet bakom det svenska biståndet till Nicaragua lockade verkligen.

I den aspekten har boken också varit mycket intressant att läsa, även om jag vet pinsamt lite om landets politiska historia. Jag lärde mig, och jag blev nyfiken. Jag fick också en klar bild av författarens politiska åsikter, och det var häftigt – lite ovant – att läsa en så politisk bok. Lite uppfriskande faktiskt, för det skulle kunna finnas så mycket mera sådant. Tyvärr har Lapidus (och nej, jag har fortfarande inte tagit reda på släktskapet med Snabba Cash-Jens) blandat in en krånglig och i mitt tycke väl gubbsjuk kärlekshistoria, som drar ner helhetsintrycket.

Lapidus huvudperson (och om man läser mellan raderna kanske också något av hans alter ego) är en känslomässigt störd vänsterfundamentalist som har gått ut i krig med världen. Han brinner för det han tror på, och ser allt som doftar kompromiss och realism som höjden av feghet. Det är lätt att känna för honom, men också lite tråkigt att ännu en gång träffa en smått alkoholiserad, skild, drömmande medelålders vit man iklädd huvudpersonens kläder. Särskilt när denne ägnar betydligt mycket mer tid åt detaljerade sexuella fantasier – om de flesta kvinnor han möter men främst en ambassadanställds fru – än åt att driva sin politiska agenda.

Lapidus har tidigare skrivit boken Missionärerna, om det turbulenta parlamentsvalet i Zimbabwe. Här lockar mig baksidestexten ännu mer, och efter att ha läst De Modlösa kan jag – om än med reservation – absolut tänka mig att läsa den också!