Av Charlotte Lundqvist
& Christin Persson
Illustrationer: Maria Esaiasson
Först: Jag känner illustratören och är bekant med en av författarna. Så är det sagt.
Har du hört talas om den här boken? Säger du nej får man nog ifrågasätta om du bott under en sten de senaste månaderna. Eller är det bara jag som sett/hört/läst om den precis överallt? Klart man blir nyfiken.
När jag fick den bakfickestora boken i min hand tänkte jag genast att jag skulle inleda recensionen med att bekänna färg. ”Jag - en Fransyska/Geektjej/Poptant” var rubriken jag såg framför mig. Men det går inte. Jag är alls inte cool nog. Eller rättare sagt, jag har inte haft någon musiksmak sedan studietiden, och bryr mig extremt lite om kläder och mode, så jag kan liksom inte hitta mig själv bland de stereotyper som är grunden i Hippa Svenskars Guide.
Det gör dock inte boken mindre rolig att läsa (bläddra i och fnittrande, hummande och instämmande läsa här och där är en mer korrekt beskrivning). Den är ett riktigt fyndigt samtidsdokument. Läser man den om tio år kommer man att rynka på näsan precis som man gör åt axelvaddarna och den blå kajalpennan från 80-talet idag (bara det att jag inte fattat att båda dessa saker säkert varit inne och blivit ute igen gör mig egentligen helt okvalificerad att recensera den här boken) men man kommer också att säga ”precis så var det”.
Boken är uppbyggd runt de sex typer som ni ser på omslagsbilden. Genom ämnesområden som familj, ekonomi, mat, medievanor och musiksmak guidar författarna via de olika typerna. MÅSTE jag välja en så antar jag att jag är en Poptant, men som alltid i personlighetstestsvängen passar man in lite här och där. Känner igen sig själv och släkt och vänner i alla typerna och beroende på vad man själv är intresserad av kan man fördjupa sig mer eller mindre i de olika kapitlena (dem om mat och böcker har jag såklart lusläst).
Min invändning mot den här typen av böcker är alltid att de oefrånkomligen utestänger folk (typerna bygger extremt mycket på just musik- och klädstil, så utan sådan är man till exempel körd). Det direkta tilltalet gör att den som inte känner igen sig riskerar att känna sig bortglömd (eller skonad, med tanke på att många porträtt är ganska hårda). Men så självcentrerad kan man bara låta bli att vara. Som beskrivning av Sverige (eller åtminstone ett viss skikt av trendsättande Sveriges medieelit) 2010 är den precis så distanserat nördig som man tydligen ska vara för att vara riktigt riktigt hipp.
Förresten, författarnas brasklapp: ”I ett sms kan man vara hur elak som helst bara man sätter en smiley efteråt. Den här boken bygger på samma princip: vi drar ner byxorna på dig och dina hippa vänner och tror att vi kommer undan med ett leende.”
Boken ges ut av Kakao förlag och har precis börjat säljas i butik.
