Av Gaile Parkin
Efter att förgäves ha sökt Unity Dows böcker på Bokmässan (mer om det här) bad jag mamma leta efter dem i Tanzania dit hon reser regelbundet i jobbet. Hon hittade inga där heller, men kom hem med två andra böcker som kompensation (bra där!). En av dem var Gaile Parkins Baking cakes in Kigali.
Och hur glad är inte jag för det? Det här är, som jag redan berättat på twitter, en riktigt bra bok. En femma, tror jag nästan, om jag nu var en sådan som satte sifferbetyg på min läsning.
Angel Tungaraza och hennes familj har nyligen flyttat från hemmet i den tanzanska regionen Bukoba (vilket råkar vara regionen där min mamma jobbar) till det massmordssargade, men nu läkande, Rwanda. Hennes make, Pius, jobbar på universitetet i huvudstaden och Angel är egenföretagare på hemmaplan. För hon är en mästare på att baka konstnärliga och genomtänkta tårtor, och blir snart den som såväl de många utländska hjälparbetarna som rwandierna vänder sig till när något ska firas. Men att fira är inte okomplicerat i ett land som präglats av sådan splittring och onda handlingar och Angel, som håller hårt på sekretessen i kundrelationerna, blir också en förtrogen. Hon får höra både de romantiska, de tårdrypande och de krasst konstaterande historierna och hon tar sig an dem alla med samma praktiska och fördomsfria inställning.
Det är klart att den här boken jämförs med Damernas detektivbyrå. Liksom Mma Ramotswe har Angel ständiga funderingar kring etik och moral, och liksom detektiven kämpar hon med sin vikt (inte konstigt när man är tårtexpert!), men jag tycker ändå den här boken har något helt eget. Här finns något mer äkta, och ett försök att på ett tillgängligt sätt ta sig an en period i Afrikas och världens nutidshistoria som man helst av allt vill glömma. Den ständiga närvaron av ett massmord som skedde på vår bakgård medan vi partajade på balkongen.
Jag förstår att de som säljer boken gärna framhåller likheterna med Damernas… men vet också att jämförelsen kan skrämma många. Jag säger: Låt det här boken stå för sig själv. Och läs den!
Förresten: Ser här att författaren arbetar på en uppföljare. Bra, då slipper jag den värsta separationsångesten!
Fotnot: Boken har vad jag kunnat hitta inte kommit på svenska ännu, däremot finns den översatt till tyska, norska och finska så den borde väl komma hit så småningom. Engelskan är lättläst, så var inte rädd att läsa på originalspråk!
