Oj, favoritböcker från barndomen finns nog lika många som det finns åldrar. En som jag minns att det vilade ett väldigt speciellt skimmer över var Klarbärskalaset av Edith Unnerstad.
Tror det var något med detta att få äta så mycket klarbär som helst som lockade, liksom att sova ute om natten – för att inte tala om lakritspipan.
Sedan gör ju illustrationerna sitt till. Ilon Wiklands barn känns alltid så levande, så nära verkliga barn, tycker jag.
En annan favorit var ju denna:
Även är spelar illustrationerna en stor roll, men det handlar nog lika mycket om igenkänning – att inte få vara med och leka, att ha tråkigt, att allt går fel. Vilket barn känner inte igen sig liksom.
Läses de här böckerna även idag? Jag hoppas det! Klarbärskalaset har jag själv skaffat via antikvariat, men Klåfingerdagen står på önstelistan.
Det tål att noteras, inte minst med anledning av det här inlägget, att jag alltså inte hade någon av dessa favoriter hemma. Vad betyder det?
Detta inlägg är en del i utmaningen 30 days of books.