Frågan är ju ganska rak, även om debatten har många spår, så jag försöker svara på den. Risken är dock att svaret blir mer krokigt, så hav tålamod!
Jag bloggade inför vårt bröllop. Bara för gästerna och inget avancerat, men från att ha varit mottagare blev jag avsändare och jag gillade det. Man kan ju argumentera att jag genom mitt jobb har varit avsändare i många år, men då handlar det ju om mitt professionella jag och nu handlade det plötsligt om mig. Samtidigt var jag inte alls beredd att skriva en allmänprivat blogg om mig och mitt, jag var ivrig läsare av bokbloggar och jag var dessutom i skriande behov av att strukturera mitt läsande. Så så blev det.
Från början var bloggen mest en läsdagbok, och jag famlade i försök att hitta läsare. Hur skulle man göra? För min del blev svaret att vara social, vilket passade mig bra. Genom att mingla på andras bloggar, kommentera och vara med i diskussioner så kom jag upp i ganska stabila om än inte särskilt imponerande läsarsiffror. Det är kul, tycker jag, och egentligen eftersträvar jag inte mer.
Men frågan om recensionsexemplar dök upp. Såklart. När man läser så många bokbloggar som jag gör inser man ju snabbt att alla inte väntar på pocketupplagan, och det är väl ofrånkomligt att man som bokälskare inte börjar fundera över vem som är ”berättigad” att läsa böckerna i förväg (och ja, gratis!) och inte.
Som sedan länge anställd på dagstidning med kulturredaktion är min inställning till gratisböcker möjligen någon mindre dramatisk än andras. Framför allt har jag ju oberoendetanken i ryggmärgen, och har helt klart för mig vilken industri recensionsutskick är för de stora förlagen.
Däremot hade jag svårt att tänka mig att min lilla blogg skulle vara värd så mycket. Jag trodde nog att andra bloggare hade betydligt fler läsare och att förlagen skickade dem böcker ”bara sådär”. Det var först när jag insåg att den allra största majoriteten faktiskt kontaktade förlagen och erbjöd sig att läsa och recensera som jag insåg att jag också kunde göra det.
Så jag skickade ut några trevare. Berättade vem jag var, och hur många läsare jag hade, och fick en del positiva besked. Sedan dess har jag fått fler läsare, och förlagen har blivit mer medvetna om bokbloggarna, så nu händer det att jag blir kontaktad med förfrågningar om utskick. Kul, tycker jag, även om jag inte sällan svarar att det inte är min typ av bok eller att jag nog inte kommer att hinna. Jag är alltid tydlig med att jag respekterar första recensionsdatum, men aldrig kan lova att jag inte väntar både veckor och månader innan jag hinner läsa och recensera. Som obetald frivilligbloggare tycker jag att det är rimligt, även om jag ibland ändå låter mig stressad av att ”alla” läser en bok som jag fått prioritera bort.
Jag ber om böcker som jag av olika anledningar blir nyfiken på. Det kan handla om en författare jag redan känner väl till, eller om det motsatta – en debutant vars titel och ämnesval lockar mig. Det kan handla om böcker jag tipsats om, eller böcker jag hört talas om i olika forum. Jag beställer naturligtvis inte en bok om jag tror att jag kommer att hata den, däremot kan jag mycket väl chansa och hoppas på att bli överraskad. (Här skrev jag lite om att bara beställa bra böcker)
Gillar jag inte en bok, eller misslyckas med att ta mig igenom den, så skriver jag det. Jag försöker vara saklig, men kan säkert vara hård i något fall. Visst är det jobbigare att såga en bok från ett litet förlag, då jag inser att det drabbar hårdare, men jag vill att framför allt mina läsare men även förlag och författare, ska känna sig trygga i att jag skriver vad jag tycker, utan andra hänsyn.
Jag uppfattar inte bokbloggare i allmänhet som fega. Kärleken till böcker präglar bokbloggosfären. Däremot har jag tidigare klagat på en viss naivitet, som tar uttryck i överdriven tacksamhet mot förlag som skickar böcker. Jag tror att det är viktigt att förstå sin egen roll, och jag tycker att snarare än köpta finns det väl en risk att vi allihopa blir lite förslöade i vårt läsande. Vi läser de nyutkomna böckerna från de stora, alternativt sociala-medier-duktiga, förlagen och stressar fram recensioner för att hinna läsa vidare in nästa.
Och vad gör vi åt det? Jag vet inte. Alla måste få läsa de böcker de vill, och blogga så som de vill. Kanske kan de diskussioner som pågår just nu uppmuntra någon att bli mer självständig i sitt läsande, kanske ger det litegrann sig själv i takt med att även bloggläsarna blir mer kräsna och föredrar originalitet framför likriktning.
Fördelen med bloggar är ju också att de kan existera helt oberoende av läsare. Den som vill kopiera baksidestexter och klistra in omslag kan göra det, ingen betalar för det, ingen är tvingad att läsa det. Och om förlagen vill skicka böcker till dem är det förlagens ensak. Just detta, att utrymmet för bloggar är obegränsat, tycker jag också är en aspekt i pratet om ”finbloggar”. Självklart finns det bloggar i mitt flöde som jag föredrar att läsa framför andra – konstigt vore det annars. Det beror på hur bloggaren skriver, och vad bloggaren skriver om, och bland dem finns det både sådana som får massor av recensionsexemplar och sådana som är för lata för (eller av princip låter bli) att beställa dem.
Faktum är att jag oftare hoppar över inlägg som är rena recensioner. Självklart finns det recensioner som väcker mitt intresse, och har jag själv recenserat en bok vill jag gärna se vad andra skrivit om den. Har jag däremot planerat att läsa en bok så brukar jag hoppa recensionerna. Jag ser ju rubriker och kommentarer och har nog en ganska bra uppfattning om vad bloggarna tycker om boken, men brukar mest skumma för att inte riskera att bli för påverkad. De inlägg som oftast rycker tag i mig är sådana med spännande teman och funderingar som antingen är helt nya för mig eller tar upp något jag själv klurat på.
Lite motsägelsefullt är det då att jag själv tenderar att rada recensionsinlägg på varandra. Jag har en massa temainlägg som jag vill skriva, men tiden räcker liksom inte till. Den blogg jag önskar att jag hade innehåller nästan bara sådana texter, men tills småbarnsåren är över och karriären stabiliserat (yeah, dream on) sig så kan jag inte lova något.
Det här blev däremot ett riktigt långt inlägg. Den som orkat läsa hela vägen hit förtjänar medalj och får gärna kommentera. Jag har inga illusioner om att debatten kommer att fortgå i någon större utsträckning här, den äran tycker jag att de som startar den eller snabbt är med på tåget gott kan ha!
Av Charles Benoit
