Revolutionary Road

Såg Revolutionary Road i helgen; se den! Blev väldigt sugen på att läsa boken den bygger på och funderar på att ta mig samman och ta mig till biblioteket efter jobbet. Då ska jag också leta efter novellen som Benjamin Buttons otroliga liv bygger på.

Roligt att det för en gångs skull är härliga filmer som lockar mig att läsa böcker och inte tvärtom!

Kulturfyra om sådant som griper och sådant som söver

Veckans kulturfyra:

1. Vilken film har gripit dig mest?

Det är mycket som spelar in när man tittar på film, tycker jag. Jag vet att Döda Poeters Sällskap gjorde enormt intryck på mig. Jag var i precis rätt ålder när den kom och den blev en av de där avgörande filmerna. Reality Bites var en liknande upplevelse och så en film som folk inte brukar vara lika överens med mig om: Before Sunrise. Oj vad jag älskade den.

I vuxen ålder är det nog Hotel Rwanda som gripit mig hårdast. Jag såg den med maken när vi var ganska nya ihop, och det var en väldigt speciell dag.

2. När jag såg Stålmannen första gången på bio somnade jag mitt i filmen. Har du somnat i någon film någon gång?

Det tror jag, men jag kommer inte ihåg. Dessutom har jag gått från en film: Mickey Blue Eyes. Såg den på spanska, när jag pluggade i Baskien och blev bara helt uttråkad.

3. En del böcker griper tag i mig så mycket att jag inte kan sluta läsa, jag tar med mig boken och läser på kafferasten och på bussen och läser hellre än pratar med arbetskamraterna. Henning Mankells första Wallander-böcker var sådana som jag inte kunde lägga ifrån mig utan bara ville läsa, läsa, läsa. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?

Oj. Det är ju massor. Senast nu Babyn, som intresserade mig mycket (ska blogga om den senare). En annan bok jag brukar tjata om (så till den grad att kompisar nu börjat läsa den, det gillar vi!) är ju Cora Sandels Alberte-triologi. Den skolkade jag från spanskan för att läsa.

4. Det är inte ofta jag lägger undan böcker och inte läser klart dem. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?

Jag brukar sällan lägga ifrån mig böcker, men har börjat med det nu. Orkar inte slösa tid på sådana jag inte tycker om. En som jag bloggat om är Världens sista roman av Daniel Sjölin.

Låt den rätte komma in:

John Ajvide Lindqvist

Jag såg filmen igår och insåg att jag måste blogga om boken snabbt, innan jag blandar ihop intrycken av de två!

För en som brukar säga att den enda genre som inte tilltalar henne är skräck är jag enormt förtjust i denna skräckroman. Framför allt för att syftet med den inte är att skrämma mig.

Boken handlar om Oskar, en ung pojke som står utanför. Och om Eli, som står ännu mer utanför. Och om alkisarna på lokala pizzerian som står … just det, utanför. Jag ser inte det här som en vampyrbok utan som en bok om utanförskap. Med sitt rappa, målande språk ger Ajvide Lindqvist en känsla av att stå där med huvudpersonerna – i bitande kyla – och titta in. Titta in på världen som pågår runtomkring.

Att Oskar, som länge varit besatt av mord och andra bestialiska brott, hittar sin första riktiga vän (och kärlek) i en vampyr är inte konstigt. Det borde vara konstigt om man som jag inte tror på vampyrer och slikt, men det är det inte. Jag köper det för att romanen som sådan är så stark, och så realistisk. Bilderna jag får när jag läser är just av Sverige för 10-20 år sedan. Då det fortfarande var vinter, och Expressen fortfarande maskade bilder på offer och förövare.

Min enda invändning mot boken är att det stundvis blir lite för mycket. Det gör också att jag kommer på mig själv med att önska att jag sett filmen först. För den är så avskalad som jag på ett sätt hade velat att boken var.