Som om jag frågat

Av Johanna Lindbäck

Jag har sagt det förr, att jag önskar att Johanna Lindbäck skrivit böcker när jag var 15. Å andra sidan (och det har jag också sagt i någon form) så kanske hennes böcker tilltalar mig så enormt för att hon var 15 ungefär samtidigt som jag var det. Därmed inte sagt att jag inte tror att dagens 15-åringar gillar dem (they better!!).

Vad jag gillar mest:

• Språket (Hon skriver på norrländska!!)
• Enkelheten (Hon krånglar inte till det. Temat kan vara vänskap och föräldrars småkriser och då behövs det inte mer. Ingen twist, inga orealistiska nervösa händelseskutt för att författaren inte vågar lita på att det enkla håller)
• Att hon skriver killar minst lika bra som tjejer

Nu kanske rubriken ”Vad jag inte gillar” är obligatorisk? Men den blir rätt överflödig, så jag skippar. Kanske börjar man känna igen sig lite väl? Kanske kunde man önska sig en vuxnare bok i samma stil? Ja, det gör jag! Men för den sakens skull, och för alla 15-åringars skull, hoppas jag att även ungdomsböckerna fortsätter komma!

Vad Som om jag frågat handlar om? Läs mer här!

Ung nu och då

Läser egentligen Knausgårds första egobok men under några dagar med maratonamning har jag övergett den tunga pocketen för e-bok i mobilen.

Av en slump föll valet på bokhoran Johanna Lindbäck, först Tänk om det där är jag och sedan En liten chock. Båda utspelar sig i Umeå, så jag fick en stor skopa tonårsnostalgi på köpet.

Tyvärr utspelar de båda sig på Östra gymnasiet, den mer anrika skolan där jag valde att inte gå, så helt hemma i miljöerna är jag ändå inte. Däremot är temat mig väl bekant, då anledningen att jag valde ett program som bara fanns på ”Draggen” var att majoriteten av mina högstadiekompisar, -bekanta och -obekanta (men väl kända ändå) inte gjorde det. Precis som Agnes och Gustav ville jag ha en nystart. Var inte mobbad men kände inte att jag var mig själv. Ett bra val skulle det visa sig!

Hur som helst lyckas Lindbäck fantastiskt väl med att beskriva just detta behov, och insikten att var du än reser eller flyttar kommer du inte undan din värsta kritiker (däremot kan du ju ha tur och hamna med mer sympatiska människor)…

Jag gillar ”vanligheten” i de här böckerna, gillar det vardagliga i problemen och den totala avsaknaden av klyschor. Gillar att allt inte knyts ihop i prydlig rosett i slutet och att Johanna Lindbäck kan skriva tonårspojkar och tonårsflickor lika bra. Gillar att Gustav kan ha ett handikapp utan att historien fokuseras på det, och att Agnes har en helt vanlig familj som är precis så perifier som familjen är i den tiden i livet!

Jag gillar de här böckerna, som ni förstår, och jag önskar att de funnits när jag gick gymnasiet. Men jag funderar också: hade de kunnat göra det? Är min igenkänning så hög för att författaren och jag är ungefär jämngamla? Har vi båda bearbetat vår tonårstid och dragit ungefär samma slutsatser och lärdomar?

Jag menar, jag minns det som att de ungdomsböcker jag läste alltid kändes lite fel. Visserligen kom en hel del av dem ur mammas gamla bokhylla, men jag minns inte att det fanns särskilt många bra nya ungdomsböcker som jag verkligen kunde relatera till under de här åren (sena 90-talet).

Minns jag fel, hade jag dåliga boktipsare eller är det ett ofrånkomligt dilemma? Inte förrän ens egna jämnåriga skriver om ungdomsåren kan man verkligen relatera? Eller är det så att man måste ha en viss distans för att se hur det faktiskt var?

Vilka ungdomsböcker relaterade du till?

Grattis Johanna Lindbäck

Bokhore-Johanna Lindbäck har nominerats till Nordiska barnbokspriset. Så värt!

Så här skrev jag om boken när jag just läst den.

Dessutom avslöjade sagda författare på Twitter härom dagen att hon och Onekligen-Lisa Bjärbo smider bokplaner ihop. Det kan bli spännande!

Saker som aldrig händer

Av Johanna Lindbäck

Andreas känner att något är fel. Men vad? När han får reda på det, och dessutom inser att kompisarna hela tiden vetat, rasar allt. Det här är en bok om hur man kommer ut levande.

En mycket bra sådan. Jag sträckläste den i natt och fick lite av den där gamla tonårsångesten åter.

Trodde när jag beställde boken från förlaget att den skulle utspela sig i Umeå (Lindbäcks förra gjorde det tror jag) men den geografiska igenkänningen uteblev; det var inte min hemstad utan hennes – Luleå – den här gången. Skitsamma, det var kul att läsa en bok som inte utspelar sig i huvudstan.

Johanna Lindbäck, bokhora, gymnasielärare och ungdomsförfattare, lyckas få sina karaktärer så precis som det är. Lyckas hitta kött och blod med väldigt enkla medel. Hon lyckas göra historien intressant utan en massa extra allt, jag har skrivit om det där förut.

Ändå är jag lite besviken. Jag får kanske varna för spoiler här, även om det inte gör boken mindre läsvärd att veta att Erik, Andreas barndomsvän och granne, gillar att klä sig snyggt och kan prata om känslor. Ja, han är bög. Och det är det som gör mig besviken, när jag börjar inse att det är ditåt det barkar. För från att så på pricken beskrivit de grabbiga grabbarnas gäng, och låtit Erik och hans kompisar bli den hoppfulla kontrasten kan Lindbäck inte låta bli den där lilla twisten. Så skönt det hade varit om Erik bara varit en schysst kille, inte en stereotyp homosexuell.