Av Bengt Ohlsson
En styvmor. Ett slott. Ett nytt land och ett nytt språk. Med så mycket nytt bestämmer sig Bengt Ohlssons tonåriga huvudperson för att lämna det gamla helt. ”Det blir engelska från och med nu” är bokens första mening. Trevande i detta nya blir den genom boken namnlösa tonårsflickan på en gång trög, enligt sig själv på gränsen till efterbliven, och den skarpa iakttagaren.
Med ett ramverk långt ifrån det ordinära lyckas Bengt Ohlsson på det här sättet mejsla ut ett perfekt porträtt av den vardagliga tonåringen. Med sitt som vanligt enkla och gripande språk målar han upp tonåren som många av oss upplevde den. För trots att vi till skillnad från Kolkas huvudperson befann oss i de gamla vanliga omgivningarna kände vi oss väl någon gång utspottade i en parallell verklighet där gamla koder inte längre gällde, där kroppen förändrades från dag till dag och där trygga vuxenfigurer stundvis blev tvehövdade monster?
Med ganska enkla medel och utan några överdrifter varken i beskrivningen av ”onga-bonga”-landet (som vår tonåring kallar Lettland) eller av överklassens England (det nya) får vi en historia som skulle kunna utspela sig i nästan vilken modern familj som helst. Samtidigt en röd tråd, ett spänningsmoment som driver en redan fångande berättelse framåt och tvingar mig att vända blad efter blad utan paus. Och detta utan att det blir konstlat. En verklighetsförankrad fantasivärld som utan att släppa oss för nära bokens jag ger oss en inblick i det moderssvek som vilar i bakgrunden av Bengt Ohlssons historia.
Spänningsmomentet är typiskt för Ohlsson, som låter läsaren av Kolka sväva i samma ovisshet som i hans förra roman Syster. Men slutet blir mer än jag önskar. Jag tror på Bengt Ohlsson ungefär dit. Nu vet jag inte längre.
Denna recension har tidigare recenserats i Skånska Dagbladet.
)
