Törnrosa-triologin

Av Ingrid Sjöstrand

”Man föds inte till kvinna, man görs”

Simone de Beauvoir

Det är 30-tal. Det är Sverige. Titta, Varja, Cilia, Mejt, Louise, Allis, Ann, Lilian, Najmi, Märta, Charlie, Maj, Gerd och Ran börjar skolan. En flickskola med ideal hämtade från Fredrika Bremer. Men ”Fredrika Bremes förhållningssätt till världen, att den angick just henne, har knappast fått fotfäste i Fredrika Bremerskolans pedagogik. Det är inte fröknarnas fel. De bjuder på allt de har. Sprängstoffet från Fredrika har de inte”.

Men dessa fröknar, liksom mammorna och andra kvinnor runt dem är de förebilder Titta, Varja och de andra har. När de ska bli kvinnor i ett Sverige som sakta men säkert förändras. Genom detta får vi följa dem. Först i skoltid, i Feernas tid. Sedan i ungdomen, familjebildningen, i Prinsarnas tid. Och sist, i åldrandet i Konungens land.

Som titlarna antyder utforskar Ingrid Sjöstrand könsrollerna, och dess utveckling. Hon gör det utifrån den tiden, men bidrar samtidigt med en bild av hur de kvinnor som format oss – kvinnorna på 2000-talet – själva formades.

Sjöstrand växlar fokus, och tempus, friskt. Språket flyter, forsar och glöder på ett sätt som gör det tydligt att hon också är poet. Språket förändras också beroende på vem det beskriver, och det ger en självklarhet en ytterligare dimension på karaktärerna. Ibland är det som att se en film, en Shortcuts-film där vi får många parallella historier. Sådana böcker brukar få mig att illojalt bläddra fram till min favorithistoria, men i Törnrosa.. så är alla huvudpersonerna favoriter även om jag känner med igen mig i vissa än i andra.

Böckerna kom i tur och ordning 1985, 1988 och 1990. Mitt tummade ex av den första boken tror jag har tillhört en av mammas väninnor. Mamma fick låna den, men det var jag som slukade och lade beslag på den. Trots att den beskrev en skola väldigt olik min var det något som talade till mig och förklarade lite av världen för mig. När jag blev äldre hittade jag fortsättningarna – och visst är det underbart när gamla vänner följer en, och man själv får följa dem genom livet. Sorgligt, uppgivet och hårt är det – i många fall – men också en verklighetsbeskrivning som jag tycker man sälla läser.

När jag nu läser om böckerna, efter att själv ha kommit en bit längre i mitt kvinnoblivande, känns de fortfarande sorgligt aktuella. Även om insikterna inte längre är lika nya för mig.

Jag ska försöka få maken att läsa dem, för det vore mycket intressant att höra hur en man (han!) uppfattar dem. Har någon av er läsare läst dem? Berätta vad ni tycker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s