Agnes Grey

Av Anne Brontë

Till skillnad från den förra boken i klassikerutmaningen kom jag snabbt in i denna. Den är lättläst, även på engelska, och man kommer snabbt in i tiden, språket, tankarna. Ändå var jag halvvägs in i boken innan jag kunde acceptera att ja.. det här är helt enkelt chicklitt av klassiskt mått. Jag vet inte om det är för att det rör sig om en klassiker som jag hade krav på djup och budskap, men när jag väl insett att det helt enkelt rör sig om en kärlekshistoria (som dock inte kommer igång förrän mer än halvvägs in i boken), och med den ett tidsdokument över kvinnors liv på 1800-talet, så blev läsningen roligare.

Som Lyran redan konstaterat är personskildringarna skarpa och fnissframkallande, tonen och kritiken mot överklassen – de vackra och rika – är hård och på klassiskt chicklitt-manér är det ärlighet och godhet som vinner i slutänden.

Jag fick ett mejl från ”Eva Bonniers klassikerklubb” via Adlibris igår, och av en slump är just denna bok på tapeten (den har just kommit på svenska). Eva Bonnier skriver:
Anne Brontës roman Agnes Grey är en bok jag läst ett par gånger. Första gången därför att Anne Brontë var den av de tre märkliga och begåvade systrarna Brontë som jag visste minst om och flera år senare då Annes romaner lyftes fram i internationella Brontësammanhang och fått ny mer feministisk läsning. Nu har den för första gången översatts till svenska av Maria Ekman.

Jag är lite fundersam över meningen ”fått ny mer feministisk läsning”. Vad menar hon med detta? Vad säger ni andra som läst den?

Liksom med Rosen från Tistelön är det feministiska perspektivet klurigt, tycker jag. Att läsa kvinnolivsskildringar – är det i sig feminstisk läsning? I så fall är det klart att båda dessa böcker har ett sådant perspektiv. Vi visas samhället så som det var, och författarna lyfter fram en verklighet (de fattigas/guvernanternas) och pekar på problematiken i det samtida. Men presenteras egentligen några alternativ? Finns det en tanke om förändring? Jag vet inte jag. Och i så fall får väl den mesta chicklitt anses feministisk läsning för den gör just detta: visar upp en verklighet (?) som allt som oftast är absurd men som vi låter oss berusas av. Oavsett om vi i grunden är kritiska till hur det är, läser och sväljer vi att det faktiskt är så. Eller?

5 svar till “Agnes Grey

  1. Jag anser nog man kan snäva in begreppet feministisk litteratur lite mer. Det räcker inte att en bok handlar om kvinnor och är skriven av en kvinna, tycker jag. Jag läste nyligen Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd”, där kan man prata feminism. Agnes Grey skulle jag kalla kvinnoskildring eller något liknande i stället.

  2. Jag håller helt med dig Lyran! Skulle vara intressant att läsa en närmare förklaring från Eva Bonnier..

  3. Håller också med om att det inte räcker med att en bok handlar om kvinnor… Fast man kan ju läsa med feministiska glasögon, oavsett om boken är skriven med ett feministiskt budskap. Kanske är det så Bonnier menar, att vi kan läsa klassikerna på ett nytt sätt idag, precis som vi gör i utmaningen.

    Eller så vill hon bara kränga böcker och säger det som hon tror kan locka… 🙂

  4. Hehe @ Snowflake 😀

  5. Ping: Årets böcker: 2009 « En full bokhylla är en rikedom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s