Hundra dagar

Av Lukas Bärfuss

Det tog mig lite tid att uppbåda kraften att våga ge mig på den här boken. Jag minns hur berörd, ja skakad, jag var efter att ha sett Hotel Rwanda, så jag kände att jag behövde veta att jag orkade bli det innan jag satte igång.

Riktigt så överväldigad är jag inte av Hundra dagar. Berörd, ja. Eftertänksam, ja ännu mer. Medan filmen talar till sentimentaliteten, tvingar fram känslor och öppnar fördämningar som kan vara ganska sköna att få öppnade bidrar boken snarare till att dra igång något som man inte riktigt vet var och när det slutar. (Observera att bok och film inte har mer med varandra att göra än att de båda handlar om folkmordets Rwanda).

I boken möter vi David, den schweiziska biståndsarbetaren som av olika anledningar blir kvar i Rwanda när övriga hjälparbetare åkt. I hundra dagar iakttar han, utan att rädda någon, ja utan att ens verka förstå vidden av vad han upplever. Analytiskt, ja, men också kallsinnigt. Känslolöst och systematiskt på samma sätt som han och hans landsmän tagit sig an landet under många många år av bistånd; med uppskattning för det ordningssinne som senare kanske är just det som möjliggör massmordet. För det som ser ut som kaos är inget mindre än ett välorganiserat försök till utrotning av en folkgrupp.

Ett utdrag som jag markerar vid första anblick, och sedan läser om flera gånger:

”Och ibland när jag ser hur kugghjulen i detta samhälle smidigt griper in i varandra, när jag inte hör någonting, inget knirkande, inget knakande, bara oljan som smackar lite tyst mellan kugghjulen, ser människorna som nöjer sig med allt detta, följer en ordning som de själva inte utfärdat och aldrig ifrågasätter, då undrar jag om vi i gengäld skulle kunna bli Europas Rwanda, och jag vet att om det finns något som skulle kunna bevara oss från det, är det alldeles säkert inte allt det välordnade i vårt samhälle, vår diciplin eller ens vår respekt för instutitionerna, överhögheten, vår förkärlek för ordning och rutiner, tvärtom. Allt detta utgör inget hinder utan är snarare förutsättningen för massmord.”

Västvärlden kan skylla på kaos och fattigdom när vi överser katastrof efter katastrof på en kontinent vi inte för så länge sedan lämnade, men kanske – verkar Bärfuss vilja säga – är det vårt dåliga samvete, vår hjälp, som blivit stenen som välte lasset.

Boken utger sig för att vara historisk korrekt, det vill säga de stora händelserna har hänt men personerna och deras individuella öden är uppdiktade. Det gör den så klart extra angelägen, och jag känner att jag lärt mig något och berikats på ett sätt som nog är nyttigare än den sorg och det dåliga samvete som en snyftfilm kan framkalla.

2 responses to “Hundra dagar

  1. Pingback: Afrika i fokus | En full bokhylla är en rikedom

  2. Pingback: Så blev 2010 | En full bokhylla är en rikedom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s