Om gruppkramar och uppnäsor

Jag var hemma med sjuk son i nästan en vecka och hade i princip ingen datortid. Därför är jag möjligtvis lite sen på det när jag tar upp den här diskussionen. Igen.

Vixxtoria sätter lite press på mig genom att påpeka mina egna dubbla roller – jag bloggar ju här som privatperson och recenserar, om än mycket oregelbundet, ibland böcker för Skånska Dagbladet.

Med det sagt ska jag också säga att jag inte ser mig som en recensent. Jag är alltid osäker när jag recenserar för tidningen, för jag tror att jag som många andra är lite rädd för de där ”riktiga läsarna” (alltså de som patenterat sin rätt att läsa och tolka böcker). Det har ju blivit så, en klasskillnad mellan kritiker och glada amatörer.

Om man menar att den första kategorin är påläst och professionell medan den andra drivs av enbart läsglädje så tycker jag egentligen inte att det är fel att skilja de två. Det är när man börjar värdera det ena och det andra som det blir intressant, för att inte säga lite otäckt.

För vem är det kritikerna skriver för egentligen? Jag kan tycka att medan de borde vara menade att skriva för oss läsglada blir det kanske inte alltid så. För hur många läslusar ryggar inte för tidningarnas kultursidor? Jag tror att det är där de glada amatörerna haft utrymme att växa sig så populära. Visst kan det verka gruppkram när hela bokbloggarvärlden börjar lära känna varandra och dessutom ofta tycker samma sak, men som Lyran påpekar: hur ser det ut bland proffsen? Precis likadant, och de är dessutom en mer exklusiv och uteslutande skara – så medan ett fåtal är inne är en stor massa utanför.

Nu låter jag kritikerfientlig, vilket jag egentligen inte är. En bra recension ger en extra kunskap, en känsla av att ha gått på djupet med en bok och ofta många nya insikter. Proffstyckarna har inte ensamrätt på bra recensioner, men visst kan man förvänta sig något mer av den som har betalt för att läsa och recensera än den som gör det på fritiden.

Som journalist händer det inte sällan att jag blir irriterad när någon helt utan utbildning eller erfarenhet ska in på mina tassemarker – vad händer med vårt yrke om folk (ofta inte ens arbetsgivare) inte värderar journalistutbildningen? Så jag kan absolut förstå proffstyckarnas oro om tidningar börjar vända sig till outbildade ”glada läsare” utan kvalifikationer att visa på, för att få sina recensioner (kvalifikationerna i fråga kan ju i och för sig vara väl utförda recensioner på en blogg!). Men så länge vi lever sida vid sida ser jag ingen anledning att sätta näsan i vädret.

Kritiker; Inspireras, och gläds åt att så många fler än du älskar att läsa böcker!

Och bloggare; respektera recensionsdatum, var tydlig med att även om du är tacksam för dina gratisböcker läser du dem med ett kritiskt öga, och inte minst: njut!

Här benar förresten Bokmania på ett bra sätt upp en del av många påståenden om bokbloggare som cirkulerar!

Annonser

3 responses to “Om gruppkramar och uppnäsor

  1. Som vanligt mycket intelligent ochi ntressant skrivet. Håller med om att det finns plats för båda och att jag gladeligen läser alla sorter. Boktips, recensioner, analyser som jag finner intressanta eller kommer över.

  2. Jag gillar det där du skriver om värderingen. Det är ju mycket där det ligger – de flesta tycker nog att recensenter ofta är mer kunniga och insatta (och jag tycker att de ofta, men långt ifrån alltid, överlag lyckas placera in verket i nån slags kontext, och bidra till att jag ser på boken med delvis nya ögon – det gäller de flesta recensioner i de stora tidningarna). Men när man tycker att den slags läsningen är bättre, mer viktig och att andra som inte är så kunniga (eller, vilket ofta är fallet _väljer_ att skriva om böcker på ett annat sätt än regelrätta tidningsrecensioner) är värda att klappas på huvudet, så blir jag faktiskt arg. (Det har väl framgått i en massa kommentarsfält vid det här laget.)

    En annan sak som du tar upp –  för vilka kritikerna skriver – är också intressant. Jag har gärna en kunnit kritiker, men jag vill nog helst att kritikern ska folkbilda lite mer än att briljera. Ulrika Knutsson och Per Svensson brukar vara excellenta vad beträffar det! De är knivskarpa, belästa, förklarar historiska skeenden och teorier så att många kan förstå och få nya insikter. Jag tror inte att _alla_ har glädje av att läsa dem för det, eller att ens kanske precis _alla_ förstår dem, men det är tydligt att de båda månar mer om läsaren än om att alla ska förstå just hur smarta de själva är. (Det finns många fler exempel än UK och PS, de är inte unika, men de är alltid väldigt bra.)

    Det finns ju inget sätt att stoppa bloggarna (hur skulle det gå till?), eller att styra vad de skriver om (hur skulle det gå till?), och jag förstår verkligen att många kulturredaktioner och recensenter är lite rädda för den massiva läsarrörelse som pågår därute, och som de plötsligt inte verkar vara en del av. Förlorat tolkningsföreträde, maktförskjutning (gentemot förlag och författare). Det är stora saker.

    Jag har ingen enkel lösning, men jag hoppas och önskar respekt från båda sidor (där haltar det definitivt i dagsläget). Kanske kan vi alla gruppkramas så småningom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s