Att leva och dö som Joe Strummer

av Marcus Birro

Jag läser egentligen En dag. Men imorse låg boken i ett rum och jag i ett annat och i hyllan bredvid sängen stod Birros bok sedan länge. Jag vet inte varför jag plockade upp den just idag, men det gjorde jag och nu är den utläst. Jag tror jag har väjt lite för den, inte vetat vad jag skulle vänta mig, eller rentav väntat mig något som jag inte riktigt orkade med. Med dessa låga förväntningar är jag nog ändå positivt överraskad.

Jag är yngre än Birro, mitt Göteborg är ett senare än hans. Jag har sett Broder Daniel, jag tror det var på Kåren men det var inte samma sak. Det var flickor med paljettögon vid scenen och jag föredrog pojkpoetiska trubadurer och ville mest gå hem. Ändå är det något hos honom jag känner igen. Långa ungdomsår av deppighet och en känsla av att alla andra springer åt andra håll? Jag vet inte riktigt. Samtidigt blir jag arg på någon som säger sig veta något om utanförskap och samtidigt kan skriva ”vi var hatade av en hel stad”. Den som – i sin fantasi eller på riktigt – tvingat en hel stad (och jag tror att Marcus Birro säger ”ett helt land” nuförtiden) att ta ställning emot sig är inte verkligt utanför. Jag har för många i min närhet som verkligen är utanför för att köpa det. De som inte syns och inte hörs och skriver dåliga dikter som ingen läser.

Men jag hör inte till dem som inte tål Marcus Birro. Förstår inte dem som har behov att ta ställning för eller emot någon som inte gör annat än att prata om sig själv. Om han var politiker kanske, men nu? Varför bry sig? Ja, han är pretantiös men strunta i honom då, tänker jag. Och tror att om den här boken var skriven av någon annan hade den visserligen inte fått så mycket uppmärksamhet men heller inte sågats i upprörda ordalag. Den är grabbnostalgisk ja, problematisk i att det ibland är svårt att veta om det är Marcus Birro 2009/2010 som står bakom orden – eller densamme i sin något yngre romanfigurs skepnad, men den känns också ärlig och ofta vacker, inte minst i sin beskrivning av staden som allt cirklar kring.

(Hittade förresten den här recensionen också, och kände att den låg ganska nära vad jag försökt säga om boken).

One response to “Att leva och dö som Joe Strummer

  1. Pingback: Ett halvt års läsning (lite drygt) | En full bokhylla är en rikedom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s