En dag

Av David Nicholls

Sist av alla så har jag nu äntligen läst En dag. Den låg under julgranen precis som jag hoppats, men jag har sugit lite på karamellen.

Den här boken är ju inte lite hajpad, så de flesta vet väl redan konceptet. Manusförfattaren till en av världens bästa teveserier (Precis, Kalla fötter) skriver en kärleksroman som utspelar sig under 20 år, men bara beskriver en dag, den 15 juli, varje år.

Problemet med att veta för mycket om en bok är ju att man genast målar upp egna bilder och får förväntningar. Jag fick inte den fantastiska läsupplevelse som jag hoppats och jag vet inte riktigt om jag ska skylla det på hajpen eller på något annat. Framför allt tror jag att det beror på att det inte riktigt var vad jag hoppats.

För visst förstår jag att känslorna böljar fram och tillbaka under ett 20 års långt förhållande mellan två människor (och då använder jag förhållande i bemärkelsen relation till en annan) men jag hade inte väntat mig ett sådant förvecklingsdrama. Kanske är jag så självcentrerad att jag när jag läste och hörde om boken tog för givet att den skulle ligga lite närmare mig själv. Lite mer vardagsrealism – hur en relation till någon man står nära förändras av naturen, inte tvunget av borttappade brev, oringda samtal och framför allt sprit och mängder av flickvänner.

Boken är välskriven, underhållande, rörande, lagom vass utan att vara övertydlig i sin analys av tidsandan och stundom både romantisk och sorglig. Men jag tycker ändå det hade varit något mer av en utmaning för författaren att åtminstone efter några år ta sig an köksbordrealism och kärlek som faktiskt pallar några motgångar.

Annons