Pappa Långben

Av Jean Webster

Jag blev, som sagt, sugen på en omläsning så jag lånade hem boken ur klassikerboxen som kommit till redaktionen (gissa om jag suktar efter den.. ). Vilken nostalgi! Men konstigt kändes det att inte läsa den gamla slitna upplagan, med chokladfläckar och kanske ett och annat tårspår, från tonåren. Vet ärligt talat inte vart den tagit vägen, nu när både mina föräldrar och jag själv flyttat inom loppet av ett halvår. Förhoppningsvis hittas den i någon låda inom kort!

Bokens huvudperson, Judy – eller egentligen Jerusha – är barnhemsbarn, men när boken tar sin början snart inget barn längre. Vad ska det bli av henne, när bara pojkar vanligtvis får läsa vidare? En uppnosig uppsats som hennes lärare läst upp för barnhemmets styrelse ändrar hennes framtid radikalt – hon skickas till college för att utbildas till författare. Vilken grej va?

Det enda kravet från den styrelseledamot som förbarmat sig över henne är att hon skriver brev om sin utbildning, och vilka brev sedan! Det enda hon vet om sin välgörare, förutom att han är rik, är att han är lång och hon bestämmer sig för att kalla honom just Pappa Långben (Daddy Longlegs – som också betyder harkrank). Det är denna ensidiga (han svarar aldrig) korrespondens vi får följa, från Judys första stapplande steg i frihet till hennes frigörelse även från sin mecenat.

Jag gillar tonen i Judys brev, gillar draget av självständighet och det samhällsengagemang och den feminism som författaren och journalisten Jean Webster (1876-1916) själv präglades av. Gillar collegemiljön och tycker trots att den är mig personligen okänd att det är lättare att känna igen mig i Judy än i till exempel Anne på Grönkulla (och att inte jämföra de två känns nästintill omöjligt, den sistnämnda kom förresten ut bara fyra år innan Pappa Långben).

En sak som jag inte gillar med klassikerboxens översättning är ordet ”veckohelgen”. Är det ett begrepp, eller bara en förvirrad översättning av weekend?

 

 

Annonser

5 responses to “Pappa Långben

  1. Åh, även jag har ödslat kärlek över den här och alla de andra av jean Websters böcker som gick att få tag i. Som jag drömde om att få bo på internat, gå med i tyskaklubben och promenera runt med en bok på huvudet för hållningens skull. Dessutom verkar de här böckerna rent ut sagt ha blivit skitsnygga i nyutgivningen. Den kommer definitivt köpa in till jobbet, men kanske inte till Bokomatens eget hem.Är ändå en slant för böcker man redan läst och har, även om just nitt ex av Pappa Långben också verkar ha försvunnit.

    • Aha – det är alltså i den här boken de promenerar runt med böcker på huvudet! Jag har alltid funderat över från vilken bok jag fått det.

      Oroa er dock inte; upp och ner i trappor med bok på huvudet har jag vandrat många gånger i min dag. Kan det nog fortfarande, tror jag.

  2. Veckohelg låter knäppt. Jag irriterar mig f ö alltid på när det står ”veckoslut” också. Ingen människa som jag känner säger nånsin det, alla säger ”helgen”, men av någon anledning så har alla översättare bestämt sig för att ”weekend” inte kan översättas med ”helg” som svenska människor säger, för då kan man kanske inbilla sig att man menar (jul- påsk- midsommar-)helgen, antar jag?? Veckohelg låter som en konstig kompromiss som jag aldrig vill se igen.

    För övrigt ska jag försöka få tag i boken och läsa (om) den. Har inte köpt boxen, planerar heller inte, för det är för många av böckerna jag redan äger. (Säg alla, utom Pappa Långben).

  3. ÅH, fy vad jag har bölat till denna bok! För att inte tala om filmen. Snyft!

  4. Pingback: Pappa Långben — Breakfast Book Club

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s