Av Alexander McCall Smith
Jag kan inte riktigt bestämma mig. Den här, liksom övriga böcker i Scotland Street-serien, har många kvaliteter. Jag gillar ju AMCS: s språk och hans mysfarbrorstil. Samtidigt är det kanske också mysfarbrorn i honom som stör mig. Ibland blir det för mycket.
Bertie, sexåringen som pratar italienska, spelar saxofon och går i psykoterapi, är som vanligt huvudkaraktär i en serie som ändå har flera huvudroller eftersom den utgår från ett hus och dess invånare. MCS förkalrar i denna bok att det beror på att Bertie är såväl hans som många läsares favorit. Berties kamp mot sin dominanta mamma berör.
Fast jag måste säga att jag blir mest berörd å mamma Irenes vägnar. ALLA hatar visst henne. Visst är hon dryg, men varför? Hur kan en författare ge en karaktär så oändligt många dåliga sidor och inte samtidigt någonstans tycka tillräckligt bra om den för att ge den något försonande drag? Eller är det det han har gjort, och det är därför mitt hjärta bankar extra för Irene? Osäkert.
Säkert är väl ändå att jag kommer att fortsätta att följa såväl denna som fler andra av Alexander McCall Smiths serier. Favoriten är alltid Isobel Dalhuise, och nästa bok på väg är nog om henne. Jag längtar!