Etikettarkiv: feminism

En hondjävuls liv och lustar

Av Fay Weldon

När Massolit förlag erbjöd mig denna bok i höstas blev jag så himla nyfiken. Titeln har för mig varit en film, och trots mitt uttalade intresse för feminism och litteratur på temat har jag helt missat den.

Det är ju med anledning av Weldons självbiografi som boken ges ut igen, och nu ligger så klart biografin för läsning i bokhögen vid sängen. Men först känner jag att jag måste smälta romanen, och det kan ta lite tid.

Jag hade inte mycket till förväntningar, har inte ens sett filmen vad jag kan minnas, men blev rejält nyfiken när jag läste Unni Drougges förord. Och utan förordet vet jag knappast vad jag hade tyckt. Det säger kanske något om hur boken åldrats, för visst är den här typen av hämnd-på-mannen-genom-att-göra-våld-på-sig-själv lite daterad. Jag hoppas det i alla fall, och att den där spontana tanken när man blir lämnad ”jag ska bli snyggast och bäst och rikast så att han ångrar sig” förblir just en spontan tanke och att livet sedan kan gå vidare för din egen skull, inte puckots som dumpade dig.

Men i den här boken dras alltså den tanken långt bortom rim och reson, och någonstans är det ändå nyttigt att läsa vart den tar vägen. Exakt hur galen den är, och kanske också hur lite den ger. Kombinerat med Weldons pisksnärtsspråk och sinne för humor när hon lyfter fram och skärskådar orättvisor i samhället blir det här en både underhållande och oroande (på ett bra sätt) bok.

Denna bok är, som framgår i recensionen, ett recensionsexemplar från Massolit förlag.

Annonser

Klockan 21:37

 Av Karin Alfredsson

Ni har väl läst Karin Alfredssons deckare om läkaren Ellen Elg? Jag läste den första, 80 grader från Varmvattnet, för ganska länge sedan. Minns att jag fascinerades av den, men tyckte huvudpersonen var något overklig. Hon var lite för mycket, på något sätt. Efter hand har antingen hon eller jag slipats ner, och nu avgudar jag henne. Visst råkar hon fortfarande oroväckande mycket i trubbel på sitt korståg för att rädda världen, men det är väl ingenting mot Harry Hole, Winter eller någon av de andra gubbdeckarna jag gillar att läsa om. Det är ju liksom så deckargenren funkar.

Men Karin Alfredssons böcker är så mycket mer än deckare. I och med att hon baserar dem på verkliga fakta blir de så mycket otäckare. För varför hitta på grymheter när de begås runt oss dagligen. Inte av galningar utan systematiserat, i länder vi kallar demokratier.

I mina ögon är Klockan 21:37 den bästa Elg-boken hittills.

Förutom ..Varmvattnet så har hon skrivit Kvinnorna på 10:e våningen, som jag också läst i sommar. Där är Ellen Elg i Vietnam och jobbar på BB, i nästa bok är hon på snabb resa till Polen för att hjälpa en organisation som erbjuder lagliga aborter (genom att ta med kvinnorna ut på internationellt vatten). Kanske är det att Polen är så nära, eller att abortdiskussionen är ständigt närvarande även i västvärlden. Kanske är det att Ellen nyligen fött en son och jag känner igen mig i hennes gravidmulliga, ammningsstinna sinnestillstånd. Eller så har Karin Aldredsson vara verkligen hittat formen.

Alltså; läs böckerna om Ellen Elg. Inte bara för att de är spännande och välskrivna, utan för att de är viktiga. Väntar nu med spänning på senaste boken, Den sjätte gudinnan, som förlaget lovat skicka. Den utspelar för övrigt sig i Indien.

Internationella kvinnodagen

Har förvisso redan boktipsat på temat, men jag måste nog skriva lite mer.

Fastnade vid frukostbordet i dessa intervjuer, och kan inte släppa dem. Det är ju ett ganska slumpvis urval av hundra års kvinnor, och det gör mig så ledsen att så många av dem säger att de inte behandlas annorlunda för att de är kvinnor.

Egentligen borde jag kanske vara glad. Välja att ta det som ett tecken på att kvinnor och män behandlas lika. Men nej. Snarare handlar det ju om att så många ser feminism som något som ska ”lyfta fram” kvinnor, snarare än ett rättvisetänk. Och kvinnor vill inte framhäva sig. Så är det ju – inte av naturen utan för att det ”ska vara så”.

Om ni läser övriga artiklar länkade till hundraårsintervjuerna så ser ni att det kommer fram flera förslag på att inrätta en ”mansdag” eller framför allt byta namn på kvinnodagen till jämställdhetsdag, eller liknande. Varför skulle det vara fult att kämpa för att kvinnor – som sedan så länge och fortfarande måste just kämpa för lika rättigheter i Sverige såsom i världen – ska behandlas på samma sätt som män? I allt. Och tror man nu på allvar att det handlar om att lyfta kvinnorna högre än männen så blir väl en mansdag bara en upptrappning till ett veritabelt könskrig?

Feminismen kämpar inte mot någon. De som försöker få det till det kämpar däremot mot feminismen!

Läs mer om kvinnodagen, till exempel här! Och här! Och här! Och så här! Och nu måste jag bara lägga till; här!

En präktig flickbok

Jag sträckläste Pillret på tåget och bussen och skulle sånär läsa det sista när ögonen föll på mormors hylla och ett författarnamn som jag ju väl känner igen från min vältummade utgåva av Unga kvinnor. Vet inte hur jag kunnat missa En präktig flicka under alla mina läsorgier hos mormor, men det var ju tur för nu hade jag något lättsammare än Pillret att tillgå under en mysig helg på landet.

Jag närmar mig äldre tiders flickböcker med skräckblandad förtjusning. Försiktigt och mycket medvetet lägger jag mina moderna feministiska glasögon åt sidan och låter boken berätta något om den tidens (och det landets) ideal. Det är spännande.

Jag vet ju från tidigare läsning att Louisa M Alcot var djupt religiös och hade bestämda uppfattningar om kvinnorollen – den vårdande, ömmande, förskönande. Samtidigt antar jag, utan att ha läst om henne (Varför har jag inte gjort det? Det borde jag!) att hon var ganska radikal – med Jo, som skriver och försörjer sig själv, och nu med Polly som försörjer hela sin familj (så att bröderna kan förkovra sig på universitet) genom sina musiklektioner. Fler teman går igen; det om fadern som förlorar familjens pengar och därmed visar de bortskämda döttrarna (om än i detta fallet inte frun) att det finns lycka som inte går att köpa för pengar, till exempel.

När jag läst färdigt, och tagit på glasögonen igen, funderar jag lite över om det är förkastligt av mig att snyfta när de unga (präktiga) tu får varandra. Sedan tänker jag på mycket av den chick-litt som skrivs idag. Den är i många fall värre vad gäller könsstereotyper än denna ”flick-litt”!