Tag Archives: katerina Janouch

Lyxkval

Fick 500 kronor i presentkort att köpa e-böcker på Bokia av svärföräldrarna och nu måste jag alltså välja. Katerina Janouchs senaste står på listan, liksom Eld. Men mer? Hit me!

Annonser

Tigerkvinnan

Av Katerina Janouch

Cecilia Lund är tillbaka. Gravid och som vanligt dumdristigt orädd. Eller orädd är hon väl inte men något fel är det på henne som gång på gång reagerar med vantro istället för panik när hon råkar ut för hot och förföljelse. Hon förtiger och förtränger och det är ju inte utan att man blir lite arg på henne. Fembarnsmamman liksom!

Mycket riktigt utsätter hon ett av sina barn för livsfara, och bara att läsa om det gör mig kallsvettig. Det är ju också styrkan i Katerina Janouchs deckaraktiga barnmorskeserie, att Cecilia Lunds liv ligger nära ett vanligt familjeliv. Även om Amelia Adamo-inspirerade (gissar jag) mamma Christina och systrarna råkar ut för lite mer än Svenssonfamiljen när det gäller våld och ondska i samhället.

Det kanske märks på mig att jag är lite tveksam till det här, jag hade velat ha lite mer originalitet i intrigen. För mig är Cecilias arbete som barnmorska det intressantaste, och med tanke på att jag läst Janouchs gravidböcker blir jag ju inte förvånad att tanken på hemfödsel dyker upp även här. Intressant visserligen, men kanske en större del av dramat kunnat ligga där istället?

Ett plus är så klart den litterära referensen till Doris Lessings Det femte barnet, som jag blir lite rädd för men ändå sugen på att läsa!

Jag vet inte, jag slukade denna bok liksom de tidigare tre men skriver nog av den som en mellanbok. Ser redan fram emot nästa!

Jag lånade denna bok som e-bok på biblioteket. Den ges ut av Piratförlaget.

Nya Barnliv – från graviditet till tonår

Av Katerina Janouch

”Tystmad är alltid en signal om att något inte är som det ska. Det är ofta okej ändå, kanske studerar de sammanbitet en silverfisk som kilar in under skåpet, men det kan var tecken på att något hänt eller att bus är på gång.” (Ur kapitlet: Förskolebarn: Syskon – när, och hur blir det?)

Visst måste man älska en föräldrahandbok som hänvisar till silverfiskar bara sådär?

Annars är det här en bok som är svår att recensera. Det är en bok som man plockar fram och läser här och där, som man kommer att tänka på när det är något man funderar på (just nu, i vårt fall: Syskon). Och det är väl så det är tänkt.

Katerina Janouch utgår från sig själv, och tar även in berättelser från andra föräldrar. Jag gillar dessa små ”berättelser ur livet”, det ger en många olika infallsvinklar på ett ämne och gör boken lättläst och intressant. Genom att utgå från sig själv, och sin erfarenhet som fembarnsmamma, kommer författaren också ifrån pekpinneriet och läsaren får ta till sig tipsen som just sådana.

Jag gillar också att Katerina Janouch inte väjer för svåra frågor, till exempel önskan om ett barn av ett visst kön och hur man pratar med barn om sex. Dessutom är det här det enda boken där jag och maken hittat något som helst stöd i våra frågeställningar kring mammighet. Ett kort avsnitt, visserligen, men mer än i någon av våra många andra föräldraböcker (ja, jag är teoretiker).

Avsnitten blir ju av naturliga skäl korta, som titeln skvallrar om spänner innehållet över såväl graviditet som tonårstorts, och jag har för min del bara använt mig av de första kapitlen. Om resten lever upp till mina önskemål får tiden utvisa. Jag kanske återkommer i den frågan!

Böckerna om Cecilia Lund

Jag gav först inlägget titeln ”Cecilia-Lund-triologin”, men det slår mig att jag bara tagit för givet att Hittebarnet är sista boken om den känslosamma barnmorskan av Katerina Janouch. Någon som vet om det är fler på gång?

När den senaste, just Hittebarnet, kom ut passade jag på att höra med Priatförlaget om jag inte kunde få allihopa för recension. Jag hade varit så nufiken på dem, och var så pass övertygad om att jag skulle vilja läsa dem allihopa om jag väl satte igång. För trots att jag kanske haft vissa fördomar om författaren, har jag gillat så väl Dotter önskas som Sommarbarn. (Mina recensioner här och här).

Böckerna om Cecilia Lund (Bedragen, Systerskap och Hittebarnet) kallas uttryckligen romaner, men är väl ändå också lite åt deckarhållet? För Cecilia Lund har inte bara fött fyra barn, gift sig med den man hon älskar men kanske inte kan lita på och vuxit upp i en kvinnodominerad och lite stukad familj. Hon lyckas också ramla över små mysterier i vardagen. Som makens okände vuxne son, och hans tvivelaktiga bakgrund, som de unga tjejerna som fått nog och bestämt sig för att slå tillbaka och som det övergivna barnet på trappan till förlossningsavdelningen.

Dessutom är det lite av en handbok för gravida, för säg den typen av förlossning som inte beskrivs i de här böckerna. Jag fascineras och njuter av att läsa, men hinner så klart oroa mig mellan varven för allt som kan hända den dag det är dags för mig att ligga där igen…

Katerina Janouch har ett språk som flyter lätt och enkelt. Jag läser utan att tänka på det, och som jag skrev härom dagen – vips är alla tre böcker utlästa. Det känns tomt.

Livsfarligt!

Gick ut på lunchen och hamnade i akut livsfara. Bokhandeln i köpcentret intill vårt jobb har gått i konkurs (ve och fasa, vad ska jag nu göra på lunchen!?) och inledde idag sin utförsäljning. Halva priset på allt. På allt!!

Alltså halva priset på fantastiska Astrid Lindgren-böcker, på Muminpekböckerna som jag dömt ut som för dyra, på Jesper Juul-boken jag suktat efter, på Totteböckerna, Bennyfilmen och alla, jag säger alla, pocket.

Kom ut därifrån vimmelkantig 1,5 timme senare och över 800 kronor fattigare. Men lycklig så klart. Den långa ringlande kön bubblade av bokbondande. Jag lyckades Wirsénfrälsa åtminstone två personer och fick flera att köpa fina Knacka på. Bara en sådan sak. Synd att det ska till en konkurs för det bara.

Sommarbarn

sommarbarnAv Katerina Janouch

Den här läste jag av bara farten, efter att ha läst och gillat Dotter önskas. Jag är glad att jag gjorde det.

Sommarbarn är en bok om att vara invandrare, utan att få stämpeln som Ett öga rött och Kalla det vad fan du vill. De är liksom bara böcker om att vara invandrare, medan det här får vara en berättelse i sig. Katia (Katerina alltså) är i tioårsåldern när familjen måste lämna Tjeckoslovakien. hon har levt ett okomplicerat liv i Prag, föga bekymrad om föräldrarnas politiska problem. Hon är hemma, hon har en självklar plats även om hon redan där är annorlunda på grund av sin mors ryska ursprung. I Danmark får hon vara ny och smälta in bland andra i ett gemensamt utanförskap som inte stör. Men i Sverige blir hon invandrare och bara det. Hon får se förortslivet, och som sommarbarn på landet se överklasslivet. Hon blir mobbad för att hon är utlänning, men också den som skyddar familjen genom att bli så svensk hon bara kan.

Jag gillar Janouch sätt att beskriva uppväxten. Sakligt och utan att döma omgivningen. Utan att komma med lösningar och svar på den klusiga integrationsfrågan. Det är en självbiografi, en barnbomsskildring som ger mig något.

Dotter önskas

dotter Av Katerina Janouch

Jag började läsa den här boken med stor tveksamhet. Av två anledningar. Den ena är att jag – som ni nu vet – är gravid och funderade på vilka tankar den skulle väcka hos mig. Den andra är att jag läst Janouch Anhörig och inte var särskilt förtjust. Så?

Boken (klicka på bilden får ni vet mer om den) handlar om Helena som får en son. Hon har svårt att knyta an till barnet och inser att hon har velat ha en flicka. Hon blir snabbt gravid igen och samma dag hon får beskedet får hon också besked om att hennes mamma är dödssjuk. Mamman dör snabbt och i kombination med att Helena får reda på att hon väntar en andra son blir hon djupt deprimerad. Hon blir besatt, både av mamman och av den förbjudna tanken på en dotter.

Jag dras in i den här boken, och känner starkt med Helena. Det är inte chicklitt, ändå nära. Ingen deckare, ändå vill man veta ”vem”, ”vad” och ”hur”. Boken är enkelt skriven, språket flyter och växlingarna mellan berättande, tankar och dagboksanteckningar är ledig. Jag går in i Helenas depression och förstår henne, tycker om henne och sympatiserar med henne. Inte för att jag känner likadant men för att jag förstår att man kan känna så.

Livet är fullt av borden. Fullt av idéer om hur saker ska vara. Du är dotter, kompis, arbetade, flickvän, fru, mamma och det gäller att få dina egna idéer om hur det ska vara att stämma överens med hur det är. Inte det lättaste!

Jag tror att det är mycket viktigt att veta att man får känna motstridiga känslor. Man får önska sig en dotter även om man älskar sin son. Man får vilja slå maken i huvet ibland, och ändå vilja krama och pussa och smeka honom. Man får släppa på fasaden på jobbet och visa sig svag, man får bryta med kompisar som gör en besviken.

Boken slutar … lyckligt får man väl säga. Men det är inte det som är poängen. Jag kan tycka att slutet är enkelt, väl tillrättalagt för att ”få ett slut”, men det gör mig inte så mycket. Boken som sådan ger mig något.