Etikettarkiv: klassiska kvinnor

Agnes Grey

Av Anne Brontë

Till skillnad från den förra boken i klassikerutmaningen kom jag snabbt in i denna. Den är lättläst, även på engelska, och man kommer snabbt in i tiden, språket, tankarna. Ändå var jag halvvägs in i boken innan jag kunde acceptera att ja.. det här är helt enkelt chicklitt av klassiskt mått. Jag vet inte om det är för att det rör sig om en klassiker som jag hade krav på djup och budskap, men när jag väl insett att det helt enkelt rör sig om en kärlekshistoria (som dock inte kommer igång förrän mer än halvvägs in i boken), och med den ett tidsdokument över kvinnors liv på 1800-talet, så blev läsningen roligare.

Som Lyran redan konstaterat är personskildringarna skarpa och fnissframkallande, tonen och kritiken mot överklassen – de vackra och rika – är hård och på klassiskt chicklitt-manér är det ärlighet och godhet som vinner i slutänden.

Jag fick ett mejl från ”Eva Bonniers klassikerklubb” via Adlibris igår, och av en slump är just denna bok på tapeten (den har just kommit på svenska). Eva Bonnier skriver:
Anne Brontës roman Agnes Grey är en bok jag läst ett par gånger. Första gången därför att Anne Brontë var den av de tre märkliga och begåvade systrarna Brontë som jag visste minst om och flera år senare då Annes romaner lyftes fram i internationella Brontësammanhang och fått ny mer feministisk läsning. Nu har den för första gången översatts till svenska av Maria Ekman.

Jag är lite fundersam över meningen ”fått ny mer feministisk läsning”. Vad menar hon med detta? Vad säger ni andra som läst den?

Liksom med Rosen från Tistelön är det feministiska perspektivet klurigt, tycker jag. Att läsa kvinnolivsskildringar – är det i sig feminstisk läsning? I så fall är det klart att båda dessa böcker har ett sådant perspektiv. Vi visas samhället så som det var, och författarna lyfter fram en verklighet (de fattigas/guvernanternas) och pekar på problematiken i det samtida. Men presenteras egentligen några alternativ? Finns det en tanke om förändring? Jag vet inte jag. Och i så fall får väl den mesta chicklitt anses feministisk läsning för den gör just detta: visar upp en verklighet (?) som allt som oftast är absurd men som vi låter oss berusas av. Oavsett om vi i grunden är kritiska till hur det är, läser och sväljer vi att det faktiskt är så. Eller?

Rosen på Tistelön

tistelonAv Emelie Flygare-Carlén

Tydligen finns den som film

<—————-

Spännande!

Men nu ska det handla om boken, som jag kom på tanken att läsa då jag hakade på Martinas utmaning.

Det tog mig lite tid att komma in i den, men när jag väl gjort det var jag fast. Det här var en intrikat deckare, utan detektiv. En spänningsroman där man visste att det måste gå utför men inte hur och när. Men också en kärlekshistoria, och en familjekrönika i viss mån. Jag är förtjust!

Inte minst för att boken ger en sådan bra bild av fiskarnas hårda liv, och av den tidens kvinnord förutsättningar att leva som de ville och med vem de ville.

Boken ger definitivt mersmak, och jag kommer säkerligen att läsa mer både av och om Flygare-Carlén!