Etikettarkiv: Pappa Långben

Pappa Långben

Av Jean Webster

Jag blev, som sagt, sugen på en omläsning så jag lånade hem boken ur klassikerboxen som kommit till redaktionen (gissa om jag suktar efter den.. ). Vilken nostalgi! Men konstigt kändes det att inte läsa den gamla slitna upplagan, med chokladfläckar och kanske ett och annat tårspår, från tonåren. Vet ärligt talat inte vart den tagit vägen, nu när både mina föräldrar och jag själv flyttat inom loppet av ett halvår. Förhoppningsvis hittas den i någon låda inom kort!

Bokens huvudperson, Judy – eller egentligen Jerusha – är barnhemsbarn, men när boken tar sin början snart inget barn längre. Vad ska det bli av henne, när bara pojkar vanligtvis får läsa vidare? En uppnosig uppsats som hennes lärare läst upp för barnhemmets styrelse ändrar hennes framtid radikalt – hon skickas till college för att utbildas till författare. Vilken grej va?

Det enda kravet från den styrelseledamot som förbarmat sig över henne är att hon skriver brev om sin utbildning, och vilka brev sedan! Det enda hon vet om sin välgörare, förutom att han är rik, är att han är lång och hon bestämmer sig för att kalla honom just Pappa Långben (Daddy Longlegs – som också betyder harkrank). Det är denna ensidiga (han svarar aldrig) korrespondens vi får följa, från Judys första stapplande steg i frihet till hennes frigörelse även från sin mecenat.

Jag gillar tonen i Judys brev, gillar draget av självständighet och det samhällsengagemang och den feminism som författaren och journalisten Jean Webster (1876-1916) själv präglades av. Gillar collegemiljön och tycker trots att den är mig personligen okänd att det är lättare att känna igen mig i Judy än i till exempel Anne på Grönkulla (och att inte jämföra de två känns nästintill omöjligt, den sistnämnda kom förresten ut bara fyra år innan Pappa Långben).

En sak som jag inte gillar med klassikerboxens översättning är ordet ”veckohelgen”. Är det ett begrepp, eller bara en förvirrad översättning av weekend?

 

 

Day 10 – Favorite classic book

Favoritklassiker alltså. Nu är det confession time. Jag har inte läst så många klassiker.

Jag vet faktiskt inte varför, men det har oftast inte blivit så. Klart jag som storläsare har läst många böcker, och en del av dem är klassiska. Kanske har jag läst fler än genomsnittet. Men jag ser mig inte som en klassikerläsare, så att säga.

Därför blir också det lätta svaret att plocka fram en – tada – flickrumsklassiker! Hade väl egentligen tänkt förklara min kärlek till Anne på Grönkulla men Vixx provocerade mig till ett vittnesmål (se kommentarstråden). Jag älskade nämligen Pappa Långben av Jean Webster. Barnhemsflickan som skriver brev till den okände mannen, som kanske är något annat än en pappafigur?

Det var egentligen inte den underliggande kärlekshistorian som lockade allra mest (även om den säkert drog till sig mitt intresse) utan det var väl – som med allas vår Anne – författardrömmarna som var viktigast. I efterhand kan jag tycka att Anne har lite mer ”go” i sig, och att det finns mycket att säga om alla dessa välgörare i böcker om unga flickor – har de inte alltid ett alternativt motiv när de till synes osjälviskt hjälper flickan i fråga att nå sin dröm?

Men ja Vixx, jag låg vaken många tonårsnätter och läste min bokreautgåva av Pappa Långben. Faktum är att blir väldigt sugen på en omläsning! För att inte tala om hur sugen jag blev på att se filmen som jag nyligen fick reda på finns!

Detta inlägg är en del i utmaningen 30 days of books.