Tag Archives: svenskt

Om Johan och Ester. Och Lisa.

Jag har läst Det är så logiskt alla fattar utom du nu! Av Lisa Bjärbo.

Jag har varit mycket nyfiken, på det sätt som man blir när man följer och tycker mycket om författarens blogg och vet att boken är på väg, och vips var det dags. Inser då att det är mycket svårare att skriva en recension när man har någon typ av – om än envägs – relation med författaren. Man väger orden en extra gång, och får anstränga sig för att inte vara snäll bara för att. Men here we go:

Det är så logiskt alla fattar.. (ja, titeln är lagligt snodd från Säkert!) är Johan och Esters historia. Två tonåringar som delat uppväxt, men som villar ifrån varandra under en krånglig tid i bådas liv.

De två delar också på utrymmet i boken och skriver vartannat kapitel. Det är ett beprövat grepp, som jag gillar och som kanske kan öppna en annars traditionellt tjejig genre (kärleksromanen) även för tonårskillar. För visst är det ju så att tjejer är beredda att läsa ur såväl flick- som pojkperspektiv medan killar (och vuxna män) tydligen ofta dömer ut böcker med kvinnlig huvudperson (har läst detta någonstans men hittar det inte för källhänvisning).

Jag tycker mycket om både Johan och Ester. De stannar kvar hos mig. Jag tycker om Lisa Bjärbos sätt att skriva bok på. Det påminner mycket om hennes sätt att skriva blogg. Avväpnande, enkelt men klockrent. Jag har egentligen bara en invändning mot den här boken, och det är storyn. Den är liksom för mycket. Det klassiska i temat ”flicka-och-pojke-är-bästa-kompisar-men-plötsligt-vill-en-av-dem-något-mer” kan jag ha överseende med, men det jag inte är så förtjust i är att det händer så mycket under så kort tid.

Jag skrev om det när jag skrev om Så värt för ett tag sedan, att det är en konst att låta det som händer vara stort i det lilla. Att en tonårings liv är tillräckligt dramatiskt utan skiljsmässor, graviditetsnojor och nya klasskamrater. De är ett bra sätt att driva historien framåt, men alla vi som var 14 utan så mycket drama utifrån vet ju att den stora dramatiken pågick inuti.

Hade gärna velat säga att det här är en fantastisk ungdomsbok. Men det gör jag inte. Däremot säger jag att den är en av många ungdomsböcker om kärlek, och om jag ska rekommendera någon en ungdomsbok om kärlek så rekommenderar jag mer än gärna denna! Hade jag en tonåring hemma skulle jag dessutom se till att mejla Lisa och hoppas få en sådan där fantastiskt fin kasse som hennes förlag tryckt upp!

Så, helt off-topic: Jag har kommit igång med Lilla bokhyllan igen! Välkommen in!

Nyfiken på:

Carina Rydberg

Skulle slötitta på teve efter träningen (yes, där fick jag in lite skryt om hur duktig jag varit bara sådär!) men fastnade i Babel special. Daniel Sjölin – som verkade mer sympatisk än jag fick intryck av när jag ”läste” hans senaste – intervjuade Carina Rydberg. Jag har faktiskt inte läst något av henne.

Vad tycker ni andra? Tummen upp eller ner? Var ska man börja?

Pillret

Av Ingrid Carlberg

Läste ut den på tåget igår, och lånade genast ut den till en kollega. Lever man i dagens samhälle tycker jag att man bör läsa den här boken. Den handlar om vår lycka, men också om dem som tjänar på att vi mår dåligt och därmed behöver deras piller. Dem som faktiskt definierar vårt välbefinnande. Det handlar också om vetenskap och gör det smärtsamt tydligt hur lite vi vet egentligen.

Jag, och många med mig, är väldigt tacksamma över att det finns forskare som ägnar sitt liv åt att hitta obskyra lösningar på allsköns problem. Jag är också tacksam för att Ingrid Carlberg har lyckats reda ut så många krånligheter, och lyckats räta ut så många frågetecken när det gäller de så kallade ”lyckopillren”.

Hon ger inte svartvita svar. Sådana finns inte, men hon ger det underlag jag behöver för att själv skapa mig en uppfattning.

Jag erkänner

Jag fylleshoppade en bok igår. Boktokan A och jag spelade Tjolahopp – ett spel med frågor om Astrid Lindgrens värld – efter att vi som vanligt slagit varandra i TP några gånger och knäckt en eller två flaskor vitt. Vi kom att prata om Allrakäraste syster och jag kunde inte låta bli. 89 kronor på Bokus, det är det värt för att veta att man har den i tryggt förvar åt en eventuell kommande generation. 

Jag hävdade först att den bara finns som bilderbok (och vilken bilderbok. Teckningarna är fantastiska!) medan Anna visste helt säkert att hon läst den utan bilder. Eftersom vi var närmast hennes bibliotek, och hon har minne som en häst när det gäller böcker, så gav jag mig ganska snabbt. Den finns mycket riktigt i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling.

Jag lyckades faktiskt hålla mig från att köpa även den… Duktig idiot!

 

Här är förresten ett youtube-klipp med filmen Allrakäraste syster!

Elva

Av Arne Dahl (aka Jan Arnald)

Jag hittade Arne Dahl först 2003, när En midsommarnattsdröm kom. Så snart den var utläst letade jag reda på föregångarna och har sedan dess haft ögonen öppna för nya böcker från denna tidigare hemliga deckarförfattare. Kan inte säga att det var något speciellt för mig när han ”kom ut” för jag hade aldrig läst Arnald, men visst är det kul att en DN-kultur-snubbe revitaliserar deckargenren. För visst gör han!

Jag vill egentligen säga att alla som sätter tänderna i Elva kommer att älska den. Men antagligen är det som att säga att man skulle få ut något av filmen Sex and the City även om man inte sett serien – och det vore ju lögn!

Elvas styrka är att där jag tidigare ibland blivit irriterad av känslan att Arne Dahl egentligen häcklar mig träder han här fram och retas öppet. Och det vet ju alla att det öppna retandet är bra mycket kärleksfullare, och lättare att svara på, än det ironiska på gränsen till nedlåtande.

Så ok. Vi tar det från början, från den tidiga början då Jan-Olov Hultin samlar landet bästa kriminalare i det som kommer att heta A-gruppen.

När Dahl/Arnald pratade på bokdagarna i Kristianstad härom året berättade han att han tog inspiration från tv-serien Homicide (som gick ungefär i samma veva som han började skriva om A-gruppen). Det var samspelet mellan flera poliser, flera personligheter, som tilltalade honom. Men också kamravinklingarna, glidandet och ryckandet och ja.. om ni liksom jag tycker att Homicide (Uppdrag mord på svenska) är en av de bästa teveseriedeckarna så vet ni!

A-gruppen består av tio personer, och som titeln Elva antyder har det hittills funnits tio böcker så det säger sig själv att våra vänner fått bre ut sig lite i varsin bok. Och Arnald/Dahl säger i alla fall att han bara tänkt skriva tio. Men redan då, för några år sedan då den tionde var under skrivande, så öppnade han för fler och med tanke på hur Elva slutar vet man aldrig var det ja.. slutar!

I Elva samlas hela gänget, ett år efter att A-gruppen gått i graven under dramatiska former, för att berätta historier. Det var något de bestämde i bok tio, så ingen är förvånad när inbjudan dimper ner. Men vem har bjudit in? Och varifrån kommer egentligen de historier som de berättar.

Den här boken är vacker, spännande och givande. Jag som inte är litteraturvetare, och alltså varken har läst Boccaccios Decamerone eller (och det här är pinsammare att erkänna) Agatha Christies Tio små negerpojkar får nöja med med att flyta med, och förundras. Inte mig emot när det bjuds sådana historier! Och så sedan, när den elfte dyker upp!! Det är, tycker jag, genialt, och inte minst roligt!

Törnrosa-triologin

Av Ingrid Sjöstrand

”Man föds inte till kvinna, man görs”

Simone de Beauvoir

Det är 30-tal. Det är Sverige. Titta, Varja, Cilia, Mejt, Louise, Allis, Ann, Lilian, Najmi, Märta, Charlie, Maj, Gerd och Ran börjar skolan. En flickskola med ideal hämtade från Fredrika Bremer. Men ”Fredrika Bremes förhållningssätt till världen, att den angick just henne, har knappast fått fotfäste i Fredrika Bremerskolans pedagogik. Det är inte fröknarnas fel. De bjuder på allt de har. Sprängstoffet från Fredrika har de inte”.

Men dessa fröknar, liksom mammorna och andra kvinnor runt dem är de förebilder Titta, Varja och de andra har. När de ska bli kvinnor i ett Sverige som sakta men säkert förändras. Genom detta får vi följa dem. Först i skoltid, i Feernas tid. Sedan i ungdomen, familjebildningen, i Prinsarnas tid. Och sist, i åldrandet i Konungens land.

Som titlarna antyder utforskar Ingrid Sjöstrand könsrollerna, och dess utveckling. Hon gör det utifrån den tiden, men bidrar samtidigt med en bild av hur de kvinnor som format oss – kvinnorna på 2000-talet – själva formades.

Sjöstrand växlar fokus, och tempus, friskt. Språket flyter, forsar och glöder på ett sätt som gör det tydligt att hon också är poet. Språket förändras också beroende på vem det beskriver, och det ger en självklarhet en ytterligare dimension på karaktärerna. Ibland är det som att se en film, en Shortcuts-film där vi får många parallella historier. Sådana böcker brukar få mig att illojalt bläddra fram till min favorithistoria, men i Törnrosa.. så är alla huvudpersonerna favoriter även om jag känner med igen mig i vissa än i andra.

Böckerna kom i tur och ordning 1985, 1988 och 1990. Mitt tummade ex av den första boken tror jag har tillhört en av mammas väninnor. Mamma fick låna den, men det var jag som slukade och lade beslag på den. Trots att den beskrev en skola väldigt olik min var det något som talade till mig och förklarade lite av världen för mig. När jag blev äldre hittade jag fortsättningarna – och visst är det underbart när gamla vänner följer en, och man själv får följa dem genom livet. Sorgligt, uppgivet och hårt är det – i många fall – men också en verklighetsbeskrivning som jag tycker man sälla läser.

När jag nu läser om böckerna, efter att själv ha kommit en bit längre i mitt kvinnoblivande, känns de fortfarande sorgligt aktuella. Även om insikterna inte längre är lika nya för mig.

Jag ska försöka få maken att läsa dem, för det vore mycket intressant att höra hur en man (han!) uppfattar dem. Har någon av er läsare läst dem? Berätta vad ni tycker!

Mig äger ingen

Av Åsa Linderborg

Det här är Linderborgs berättelse om uppväxten med den ensamstående och alkoholiserade arbetarpappan. Men också berättelsen om Sverige.

Detaljerna, de välformulerade beskrivningarna av barndom som sådan, och beskrivningarna av uppväxten i det som kallas folkhemmet, gör den här boken viktig och nära för många av oss som levt i Sverige under den här tiden. Samtidigt är det Åsas egen familjesaga, och den är jag kluven till.

Den är väl berättad, och lämnar ut precis lagom mycket utan att bli klibbig och privat. Samtidigt är det något som ger mig känslan av att titta in genom ett fönster, utan att lära känna dem som bor där. Jag berörs inte så som jag vill beröras av en bok. Jag blir inte klok på om det är menat – för det är ju just så Linderborg beskriver sin nu döde far; han höll hemmet välstädat för att kunna visa upp det, men ingen kom någonsin ända in – eller om det är något som saknas.