Den sjätte gudinnan

Av Karin Alfredsson

Har intorkade tårar på kinderna, märker jag precis. Det finns en scen där Ellen Elg med för västerlänningar väldigt enkla medel räddar ett spädbarn som blev lite för mycket för mig. Och ändå inte för mycket alls.

I fjärde boken om läkaren Ellen Elg har författarens ton ändrats något. Fokus har skiftat från familjen i Sverige till här och nu, i det här fallet i norra Indien. Först gör det mig lite besviken, för en stor del av deckarläsningen handlar ju om intrigerna runt bokens detektiv (i detta fallet en läkare, annars ofta en polis eller journalist) men jag går från att acceptera till att glömma och slutligen gilla. Den sjätte gudinnan har huvudpersoner med öden som binder läsaren på egen hand. Det är tiggarflickan som våldtagits av en man ur högre kast, den intelligenta kvinnan som överlevt det brinnande helvete hennes man och svärmor utsatt henne för, men också den välbärgade juristen men omedvetna fördomar och läkaren som hjälper kvinnor i nöd utan att någon i sin tur hjälper henne.

”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.”

Så inleder Alfredsson sina böcker, och det gör – som jag tidigare skrivit – läsningen så mycket mer angelägen. Jag märker att jag sedan tidigare har betydligt större kunskaper om kvinnors situation i Indien än om kvinnors situation i Polen, en hemmablindhet som är slående kanske men också något som får mig ännu mer nyfiken på varthän Ellen Elgs nästa resa går!