Läser egentligen Knausgårds första egobok men under några dagar med maratonamning har jag övergett den tunga pocketen för e-bok i mobilen.
Av en slump föll valet på bokhoran Johanna Lindbäck, först Tänk om det där är jag och sedan En liten chock. Båda utspelar sig i Umeå, så jag fick en stor skopa tonårsnostalgi på köpet.
Tyvärr utspelar de båda sig på Östra gymnasiet, den mer anrika skolan där jag valde att inte gå, så helt hemma i miljöerna är jag ändå inte. Däremot är temat mig väl bekant, då anledningen att jag valde ett program som bara fanns på ”Draggen” var att majoriteten av mina högstadiekompisar, -bekanta och -obekanta (men väl kända ändå) inte gjorde det. Precis som Agnes och Gustav ville jag ha en nystart. Var inte mobbad men kände inte att jag var mig själv. Ett bra val skulle det visa sig!
Hur som helst lyckas Lindbäck fantastiskt väl med att beskriva just detta behov, och insikten att var du än reser eller flyttar kommer du inte undan din värsta kritiker (däremot kan du ju ha tur och hamna med mer sympatiska människor)…
Jag gillar ”vanligheten” i de här böckerna, gillar det vardagliga i problemen och den totala avsaknaden av klyschor. Gillar att allt inte knyts ihop i prydlig rosett i slutet och att Johanna Lindbäck kan skriva tonårspojkar och tonårsflickor lika bra. Gillar att Gustav kan ha ett handikapp utan att historien fokuseras på det, och att Agnes har en helt vanlig familj som är precis så perifier som familjen är i den tiden i livet!
Jag gillar de här böckerna, som ni förstår, och jag önskar att de funnits när jag gick gymnasiet. Men jag funderar också: hade de kunnat göra det? Är min igenkänning så hög för att författaren och jag är ungefär jämngamla? Har vi båda bearbetat vår tonårstid och dragit ungefär samma slutsatser och lärdomar?
Jag menar, jag minns det som att de ungdomsböcker jag läste alltid kändes lite fel. Visserligen kom en hel del av dem ur mammas gamla bokhylla, men jag minns inte att det fanns särskilt många bra nya ungdomsböcker som jag verkligen kunde relatera till under de här åren (sena 90-talet).
Minns jag fel, hade jag dåliga boktipsare eller är det ett ofrånkomligt dilemma? Inte förrän ens egna jämnåriga skriver om ungdomsåren kan man verkligen relatera? Eller är det så att man måste ha en viss distans för att se hur det faktiskt var?
Vilka ungdomsböcker relaterade du till?
En full bokhylla är en rikedom 
jag har städat hemma, sett lite gammalt material och inser att det hänt en hel del på 40 år…
Pingback: Bästa ungdomsboken då och nu « enligt O
Pingback: Saker man gör | En full bokhylla är en rikedom
Pingback: Ett halvt års läsning (lite drygt) | En full bokhylla är en rikedom
Pingback: 3 x ungdomsboksinlägg | Bokbabbel
(Hitlänkad från annat blogginlägg)
Jag har alltid känt ungefär samma sak inför realistiska ungdomsböcker som för begreppet ”verklighetens folk” – tjahapp, jag är alltså inte verklig/realistisk.
I mitt fall har det inte med ålder att göra; tvärtom är flera av de böcker jag faktiskt känner igen mig i lite äldre: Anne på Grönkulla, Pellas bok, Oppositionspartiet. (Jag är född 1980.) En liten chock däremot kändes helt främmande för mig.
Kanske kan det hjälpa att författaren tillhör samma generation, om det innebär fler gemensamma erfarenheter. Å andra sidan kan det också vara en hjälp att det finns ett avstånd i tiden (särskilt om boken inte utspelar sig här och nu) – det som är olika kan ses som ett uttryck för dåtiden, medan det som är sig likt visar att ”Jamen ÅH sådär är det ju för MIG MED.”